Räddaren i nöden

Idag började jag leda en kurs på Poppius om att skriva debattartiklar och pressmeddelanden som når genom bruset. Helt ny grupp och lite nytt koncept, så jag förberedde mig noga och strök blusen lite extra. 

Före kursstart tog vi en lunch, lärarkollegan och jag, och skulle avsluta med en kopp kaffe. Kaffet hämtades över disk och när jag fick det upphällda kaffet sträckt över till mig, råkade servitrisen samtidigt stjälpa alla uppstaplade koppar över min fyllda kopp vilket ledde till att jag plötsligt stod där alldeles brunprickig.

Inte jättekul i vanliga fall och verkligen inte när man ska stå och prata inför en ny grupp. Jag hann tänka många tankar medan jag fruktlöst gnodde på fläckarna. Så kom jag på min sjal, som jag fiskat upp ur färdigkorgen precis innan jag sprang iväg hemifrån och snott runt halsen. Draperad bakochfram täckte den effektivt det brunfläckiga partiet vilket motsvarade hela min framsida. Just idag är den min favorit. 

Sjalen är en efterföljare till den här, som jag gjorde 2010. Mycket enkel att göra, svårigheten idag ligger i att hitta ett tjockt silkegarn, men lyckas du med det, så är det här ett plagg som stickar sig självt. Och boken, ja den är också bra.

Åker snålskjuts

Min väninna Eva-Karin har bloggarnamnet Linneaskariskulla och där kan man ofta hitta fina bakrecept och trädgårdstips. Nu var jag inne och kikade och hittade jag inte just vad jag skulle behöva? En stickad kratta!

Tittut ur filten

Nej, den här har jag inte virkat. Jag önskar att jag hade kunnat, men det kan jag ju inte. Den här filten har jag fått, av en dam jag hjälpte, ett av mina första jobb i Stockholm. Det var på 80-talet och just då var mormorsrutor inte så himla inne. Det var för nära 60- och 70-talen. Men jag blev alldeles hjärtnupen av den omsorgsfulla presenten. Vilket jobb hon lagt ned! Och hon har verkligen virkat sig in i mitt minne, särskilt de fina pratstunderna vi hade i hennes grönskande burspråk lite likt filmen Gifta på låtsas. Och ibland tänker jag på vad hon lutade sig fram och sa: Du, förstår du, du ska bli kurator. Du har ork att lyssna på gamla käringar du.

Under många år var den min utflyktsfilt, alltid med när det hände något äventyrligt skoj, men de senaste åren har den krupit allt närmre vardagsrumssoffan. Barnen ratar mina ullplädar, det här är en av dem som duger.

Nu ser den lite medtagen ut och varje gång nån lämnar soffan är det med rörelser som en fluga i ett spindelnät. Nån fot sitter alltid fast.

Dags för lagning. Och visst blir jag lite sugen att själv göra en. Jo. Kanske.