Stickat på film ger framgång

Ibland vet man inte vad som är anledning till vad. Men man kan ju alltid ha en teori. Som det här med filmen Skumtimmen, som har premiär på fredag. Filmen baserar sig på boken med samma namn och utspelar sig i mina barndomsmarker på norra Öland. Ända sen Johan Theorin gav ut boken har den varit ett ständigt återkommande samtalsämne på varenda kalas och tillställning. Min syster ordnade en familjeguidning till alla bokens platser en sommar. Så mycket har det engagerat att en bok tar utgångspunkt från alvarmarkerna vi alla trampat och känner så väl, där vi hämtat kor och plockat svamp och slån och mandelblom och njutit av orkidéer och hämtat en kalkstensflisa till trappen.

Så när filmbolaget förra året annonserade efter statister anmälde jag mitt intresse. Berätta om dina speciella färdigheter, stod det. Och vad ska man dra fram som merit i såna här sammanhang, inte det man brukar direkt, så jag skrev att jag kan prata nordöländska, fösa en koskock framför mig och sticka öländska mönster. "Kan sticka?" skrev jag. "Ja, jag har en spaning om att stickat är en viktig ingrediens i många filmer just nu (Sherlock Holmes, Simon och ekarna till exempel). En framgångsfaktor helt enkelt."

Nej, jag fick ingen statistroll, de är inte så många i Skumtimmen. Hursomhelst. Helt plötsligt i maj satt jag med två biljetter till en provvisning av Skumtimmen inför testpublik. Jag har egentligen ingen aning om hur detta mirakel gick till, och det är ju som jag säger, man vet inte alltid vad saker beror på. Jag kunde bjuda med min väninna från samma marker.

Efter filmen fick vi fylla i vad vi tyckte kunde klippas ner och eventuellt klippas om. Det här var en fråga som engagerade oss. Så vi blev sist kvar och försökte formulera våra tankar där med penna. Den danske producenten var också kvar och ställde nån artig fråga till oss som testpublik. Men nu var vi på mammas gata och passade på att berätta om hur vattenpumpar har sett ut genom tiderna och våra tankar kring öländska kronologiska lövmängder och hur ljuset faller i november och lite andra grejer som sitter i en ölännings benmärg. Ja jösses.

Vissa scener är inspelade på den gård där jag är född. Den mark där Kant skjuter en hare. Och där Lena Endre välter ner en stenmur. Ja, det var mycket omtumlade att se uppe på filmduken och jag har nog inte hämtat mig riktigt än. Men nu är jag ivrig att se den i färdigklippt version. Och om det inte är bortklippt, håll ögonen öppna när kameran sveper över äldreboendet. Sitter det minsann inte någon där i korridoren och stickar?

Här finns länk till en vanttävling i Sticka mera som jag deltog i för några år sedan, med namn och färger från alvaret. På sista sidan i denna pdf berättar jag lite om den pimpade albökevantishen.

Här finns länk till Skumtimmens trailer på Youtube.

Mittisommarvantar

En helg i slutet av semestern hade jag turen att träffa både mina underbara släktingungar och våra härliga tidigare grannbarn. Den här Ebba gav jag ett par vantar och ville passa på att fota. Ebba hinner göra allt på en gång. Studsa studsmatta, tappa framtand, göra cirkuskonster och modella. Vilken avundsvärd energi.

Och här fick vi en stillsamt innehållsrik och efterlängtad dag vid Femörehuvud intill Oxelösund. Lova kombinerar sommar och vinter på ett naturligt sätt.

Vantarna är stickade i det ekologiska garnet Lappland, ett mycket trevligt och mjukt garn tycker jag. Lite mönster på uppviket i enkla öländska, eller kanske universella, bårder.

Det roliga med de här unga damerna är att de uppvisar uppriktigt intresse för stickning, inte bara att få vantar utan att själva lära sig hantverket. Det tycker jag själv är fascinerande.

Septembersol

Sitter hemma och snorar, hostar och stickar lite mellan varven.
September har ju hitintills varit helt ljuvlig, med varma dagar och sol. På min väg från kontoret mot pendeltåget korsar jag innergårdarna till miljonprogramsområdet Hagalund. Flera kvällar har det suttit två damer i ett soligt hörn med varsin stickning i knät. På bordet en pelargon, en termos och två koppar. Man blir glad och lovar sig själv att minnas detta när höstregnen kommer.