Vålbergssjal

Yngsta dottern ville prova på fotboll, och jag behövde lagom komplicerat projekt att ägna mig åt där vid kanten. Letade fram ett Vålberggarn ur lagret. Efter lite inspirationskonsultation med Sarah påbörjades en trekant med rätstickad kant och några hålvarv.
Nu ligger den för blockning på golvet. Sen ska den få flytta in hos min mamma.

Ett koftigt år

Syjuntehelgen i Waxholm

 

 

"Wild Flower" i Drops Nepal



"Whispers" i Drops Alpaca

Under syjuntehelgeni Waxholm i maj i fjol tog jag mod till mig och påbörjade mitt första koftprojekt: en mörkblå kofta i Dropa Alpaca och mönstret "Whispers". Ivrig som jag var gjorde jag (naturligtvis) inget prov för att kolla virkfasthet och så utan jag tutade och körde.
Snart märkte jag att koftan blev liiiiite liten för för mig och drog då genast igång koftprojekt nummer två: samma mönster, samma garn fast i ljusgrönt (?) och med virknål ett halvt nummer större. Den blå koftan bestämde jag mig för att ge bort så snart den var klar. Det var ju bara det att den liksom inte ville bli riktigt klar...

Sen under hösten drog jag sedan igång tre andra projekt: en kofta i mönstret "Wild Flower" i Drops Nepal, en svart kofta samt projektet att bli av med "några" extrakilon jag dragit på mig de senaste åren.

Den svarta koftan blev rysligt stor så den rev jag upp, började om på och tre dagar senare lyckades jag glömma virkningen på pendeltåget.

"Wild Flower" var mycket snabbvirkad och rolig och min gröna Whispers blev också klar. Men den blå som jag skulle ge bort ville liksom fortfarande inte bli klar...

Så en dag var extrakilona borta och den blå koftan klar och då stod förstod jag att ödet stått på mina sida de senaste månaderna. Den blå "Whispers" satt nu helt plötsligt perfekt medan den gröna kändes stor. Ibland lönar det sig att inte kontrollera virkfastheten.

Så nu har jag i alla fall tre koftor som jag kan använda. Wild Flower var mer förlåtande i storleken än sina syskon (om än något svårfotograferad).

Observera halsringningen på mina två Whispers: den blå har en djupare ringning - mer lik bilden i mönstret - och jag undrar hur jag lyckades virra till den gröna så. Men det blev ju i alla fall symetriskt...

Två vintervärmare

För några träffar sedan hade vi garnbytardag i juntan. Jag vet inte riktigt hur reglerna såg ut för jag gick hem med en massa fina nystan, utan att själv bli av med något. Jag hoppas så småningom kunna betala tillbaka med fotbollsskor, för det är en gångbar valuta.

Jag minns inte riktigt vem förra ägaren är och inte heller vad garnet heter, så det här är ett ganska värdelöst informationsinlägg, men handledsvärmarna tycker jag blev fina. Jag fick sticka båda parallellt från var sin ände för att få dem lika långa. Och de passar till oväntat mycket!

Ett annat sätt att värma sig i denna kalla mars är med en kopp chai. Jag lärde känna denna fantastiska dryck på en långresa till Zanzibar och sedan dess är jag fast. Jag hade det till och med som attraktion på ett kafé jag drev en gång. Då gjorde jag hela kryddblandningen själv, men numera kan man köpa gott chaithe i varenda theaffär. Jag brukar gå till Hötorgshallen och bunkra. 

För att få till stinget gör jag så här: Koka chaithe tillsammans med svart the i en kastrull, kanske en tesked av vardera eller lite mer i 4 dl vatten. Lägg i stött kardemumma (jag stöter fem-sex hela kapslar), en kanelstång om du gillar och några stänk svartpeppar. Koka fem-tio minuter. Häll sen i lika mycket mjölk och låt det småkoka en stund till. Sila upp i koppar. Dra på några raggsockor och njut av vintern. Medan vi har den!

Second life som kudde

Idag skrev jag ett pressmeddelande på mitt jobb om forskning som ska ge batterier ett andra liv, second life. Uttjänta på ett ställe, resurs på ett annat. Precis som tanken med den här kudden. I sitt första, drygt 20-åriga liv, har den varit en kofta. Jag stickade den åt min mamma av alpackagarn jag köpt i Bolivia, på väg upp mot Titicacasjön, direkt av kvinnorna som stod längs vägen.

Om jag minns rätt är det den enda stickning jag har rundstickat och sedan klippt upp för att få som kofta. Och det har ju verkligen hållit. Mamma har förvaltat den väl och använt den i stort sett varje dag, förutom kanske under högsommaren. Eller kanske då också för hon är tidigt upp på morgonen. Hur som helst blev den till slut ohjälpligt utsliten. I sista stadiet hade den kärleksfullt lappade ärmar i alla syskrinets färger.

Men lite svårt var det att bara kasta den i soporna. Så i somras norpade jag med den upp till Stockholm och sydde om den till kudde. Ryggen räckte till. Kuddens baksida klippte jag från en annan utsliten trotjänare, den grå jumpern som också gjort sitt.

När vi besökte mamma/mormor på Öland under sportlovet, hade vi med kudden som present. Och hon tog faktiskt emot den utan för mycket krångel, särskilt sedan hon hört att inget var inköpt, inte ens innerkudden. Bara det var en vinst!