Blå potatis

Min farmor fyller 100 år idag. Hon har alltid varit intresserad av hantverk av alla de slag; stickning, växtfärgning, akvarellmålning, sy tavlor med applikationer, vävning.

I present stickade jag ett par torgvantar efter ett mönster, Vitelotte, jag hittade på Ravelry. Enligt uppgift ska vitelotte vara en sorts blå, fransk potatis. Och det kan ju passa bra till en tant som är uppvuxen på potatis och lingonsylt.

I prunkande pionens tid

I hörnet av vår trädgård står en pion. Den är överdådig, som pioner gärna blir. Hela plantan och varje blomma. Jag plockar in, doften sprider sig och snabbt faller bladen ner, men till och med det är vackert på en pion.

Nu är ju inte det här en blomsterblogg, utan en stick- och virkblogg och därför får vi koncentrera oss lite på vinrankan som ligger där och trängs. Det här garnet växtfärgade jag en galen helg i Heby för 20 år sen, hur mycket garn som helst hade vi beställt och de stora grytorna i en gammal tvättstuga gick varma nätterna igenom.

Så har garnet blivit liggande och jag har haft olika idéer om vad det skulle bli, men till slut så hände det sig att jag behövde en lång buss-stickning och stack ner handen i en korg och fiskade upp det här garnet och stack ner handen en gång till och fick upp ett mönster på en vinrankesjal.  Och så sprang jag för att hinna med bussen.

Jag tror basgarnet var melerat grått, därefter infärgat med indigo. Det blev två mörkare partier och mörkt i ändarna. Tre hekto gick åt. Själv har jag varit tveksam till den lite blyertsgråblå färgen, men halvvägs in i stickningen övertygade juntan mig om att den var snygg, så nu tycker jag väl det istället då. Är man tvilling så är man.

Mönstret kommer från Garnverket, som ligger vid Kungsholmens kyrka, och heter alltså vinranka. Jag fick det på köpet en gång när jag handlade upp halva affären. Madeleine i vår junta har stickat den i grönt och den blev väldigt fin!

Det kom ett paket från Uruguay...

Idag kom det ett paket från Uruguay. Tanken svindlar. Det är alltid nervöst att beställa garner man inte har känt på innan, och jag brukar försöka låta bli att göra så för att inte bli besviken. Men när jag hittade till madejas.se och läste om de olika hantverkarna och det lilla kooperativet i Uruguays inland kunde jag inte låta bli. Helt underbara handfärgade merinohärvor. Gick ju inte att låta bli. Det fick bli en beställning. Här är resultatet:

Jag är mycket nöjd. Nu ska jag bara försöka komma ihåg vad jag hade för planer för dem...

Orange lycka

Förra helgen tog vi långhelg och åkte till Amsterdam. En vacker och gåvänlig stad. Men fötterna blev trötta och varma. En av resans höjdpunkter var när vi på fredagen hittade en brygga där man nådde ner i vattnet med fötterna.

 

Det här var så skönt så vi kom tillbaka på lördagen och då hade vi sån tur att ett gäng BMX-killar övade på sina konster precis intill. Johanna var som vanligt beredd med kameran.

 

Cyklar fanns det gott om i Amsterdam. Här en klädd variant.

 

 

 

Jag hade såklart googlat reda på lite garnaffärer och fick via Stickcaféet på Facebook veta att Penelope Craft var en bra affär och att designern Stephen West brukar hänga där. Dit måste jag!  

 

 

Utanför möttes jag av ännu en klädd cykel och väl inne i affären förfördes jag av alla de fina garnerna från bland annat Madelinetosh. Dem hade jag bara sett på nätet förut. Det blev ett Stephen West-mönster med tillhörande garn. Hans mönster finns på Ravelry och den jag föll för var Daybreak.

 

Kanske var det staden, kanske var det slumpen, men plötsligt kändes orange som helt rätt färg för mig. Den kändes så rätt att det blev orange Kalinka på Garnverkets rea i morse.

 

Sommaravslutning i juntan

Vi har rundat av för säsongen och det gör vi alltid med lite knytis på nån solig terrass. I söndags var det tur för vår. Medhavda korgar lastades fram med försommarsmaker som fetaostpaj, tsatsiki, pastasallad, sparrisrisotto, goda ostar och rabarberpaj.

Sedan försökte vi göra skäl för maten och tog itu med lite arbete.

Här ser ni Nina djupt försjunken i denna bedårande triseratops-dinosaurie. Hoppas på fler närbilder på den, Nina!

Jenny stickar vidare på sin fantastiska pläd i olika krapp- och vitmåreväxtfärgade garner som hon fått från sin mamma. Sarah ser ut som hon mest leker med mobilen, men hon har multikompetens och hann göra färdigt en mössa och sticka på en sjal i mängder av härliga färger, som vi känner från ett tidigare inlägg på bloggen.

Vi glömde plåta maten men här blev det i alla fall en bild på rabarberpajen, en smulpaj. Nån dag senare fick jag besök och googlade fram ett recept på rabarberkaka som jag gärna delar med mig av.  Den smakar kardemumma och faktiskt lite citron, utan den lite mer arbetskrävande insatsen. Den hamnar här på bloggen i kategorin recept: snabb, riktigt snabb, typ fem minuters insats.

I vanlig ordning gjorde jag om receptet lite, bland annat minskade jag sockret som alltid. Minst en tredjedel och ibland hälften av receptens socker tar jag bort och det blir bara bättre. En vinnvinnsituation. Bra för hälsa, bra för plånboken. Det blir pengar till några nystan till under ett år eller jag brukar tänka att då betalar sig det ekologiska sockret självt.

Nåväl, här kommer detta superenkla pajrecept för sommarbersån, alltså redan ändrat enligt Ceciliaprinciper:

150 gr smör (ska försöka byta ut lite mot kesella nästa gång)
2 ägg
2 dl socker
1 tsk kardemumma
1 tsk vaniljsocker
3 dl mjöl (eller hälften havregryn, hälften mjöl)
4-5 stjälkar rabarber.
Smält smöret och låt svalna. Vispa ägg och socker. Häll i hälften av kardemumman mot slutet av vispningen, tillsätt även vaniljsockret. Blanda i mjölet och smält smöret och häll i brödad form. Skiva rabarberna ganska smått, typ i centimeterbitar. Fördela i smeten. Strö resten av kardemumman över. Grädda i 175 grader 40 minuter.

Man kan ha en klick turkisk yoghurt med vanilj till om man vill, men faktiskt funkar kakan även som den är.