En bok jag inte visste att jag ville ha...

Igår hade vi lillejulafton med några nära och kära. "God Jul Sarah önskar Mor" stod det på ett hårt paket och inuti låg denna underbara bok. Jag har sprungit förbi den någonstans ute i etern men aldrig tagit mig tid att titta i den. 

Helt underbar! Miljoners olika typer av stjärnor, blommor, tre-, fyr-, fem-, sex- och åttkanter, hjärtan och blad. Och alldeles vanliga mormorsrutor. Och snäckskal och snöflingor. Både virkade och stickade. Virkningen vågar jag mig inte på riktigt än tror jag, men jag har börjat på en stickad fyrkant med fyra blad i. Mycket rolig stickning som jag tänkte ägna mig åt sådär lagom planlöst i olika garner och färger tills jag har ett lagom antal bitar att sätta ihop till en halsduk eller så. 

God jul!

A little party never killed nobody

Jag drog till Öland i helgen, hem till mamma och morgonkaffe och den här gången fick jag också i näven nycklarna till en lånad sportbil. Jag som nästan aldrig kör bil i vanliga fall inser att sportbil, det är grejen. Så med 87-åriga mamma i framsätet drog vi runt, hon och jag.

Jag fick lite Gatsby-känsla med sportbil, Long Island och resan in till New York (Borgholm nurå) och kryddade med mössan jag stickat. Mönstret är Dödergöks fluffiga basker, otroligt trevlig stickning i garnet Araucania från Peru gjort av alpacka, merino, silke och donegal, som jag tror betyder irländsk tweed. Nu när jag länkar till bilden ser jag att jag gjort helt annorlunda och vridit mönstret. Det blev ju helt OK. Undrar om jag kan göra om det?

Jag köpte två härvor av garnet för några år sedan och tänkte mig nog en sjal. När jag nystade upp det märkte jag att det luddade väldigt, men som mössa gör det sig tycker jag. Och ner över pannan blir jag lite 30-talsgatsbyaktig. Än har jag inte sett filmen, men däremot läst boken. Åh vad det är mycket jag undrar över i den! En riktigt kompakt läsupplevelse är det och nån sa att den står på 100-listan över världsböcker. Förundras fortfarande över att en nästan hundraårig bok kan kännas så otroligt nutid.

Bättre sent än aldrig?

Sprattelfilten är klar så där lite lagom till det att lillen krälar ifrån den. Antingen går bebistiden för fort eller så är jag ohyggligt långsam på att sy.

Det började bra med mätning, nålning, strykning och snygga fogar mellan lapparna men det har urartat något. Veck, synliga sömmar, lagade hål och sömnad utan vare sig mätning eller nålning. Den snyggaste filten kan jag konstatera att jag fortfarande har kvar att sy. (Och den gången behöver jag följa proffstipsen från Nina lite bättre.)

Published with Blogger-droid v2.0.10

Spiraler

Har ägnat större delen av oktober åt jobb. Stunderna, och orken, för stickning har varit försvinnande få. Ett par benvärmare har jag ändå lyckats få till. De är stickade med spiralresår - två räta, två aviga i fyra varv, förskjut en maska åt vänster, två räta, två aviga i fyra varv, osv. Effekten blev väldigt trevlig.

 

Garnet är Fame Trend från Marks & Kattens. Jag la upp 72 maskor på sticka 3 och började och slutade med 3 cm vanlig resår. Jag delade ett nystan på två och stickade tills det tog slut. De blev ungefär 50 cm långa.

Lycka i ett litet nystan

Jag ska snart ut och resa och då passar det bra att ta med ett sådant här nystan. Litet, lätt och framför allt vackert. Det är Mia Dehmer (alias VickeVira på Etsy) som färgar och spinner garner som detta. Jag tycker att det bästa med dem är att de liksom gör jobbet själva. Inga avancerade mönster behövs för att få till en vacker sjal, jag tycker slätstickning och nåt enda hålmönster blir bäst. Fortsättning följer...

Sommarens små projekt

Sommaren resulterade i några små virk- och syprojekt som legat och väntat på att bli bloggade ett tag. Det blev bland annat ett hårband, armband, blommor till armeringsspaljén, ljuslyktor, ett etui till virknålarna samt en liten väska med dragkedja och tygfoder. Ljuslyktorna är från ett Drops-mönster, i övrigt har jag virkat ur egen huvud samt bilder i tidningar och böcker. 

Stickat på film ger framgång

Ibland vet man inte vad som är anledning till vad. Men man kan ju alltid ha en teori. Som det här med filmen Skumtimmen, som har premiär på fredag. Filmen baserar sig på boken med samma namn och utspelar sig i mina barndomsmarker på norra Öland. Ända sen Johan Theorin gav ut boken har den varit ett ständigt återkommande samtalsämne på varenda kalas och tillställning. Min syster ordnade en familjeguidning till alla bokens platser en sommar. Så mycket har det engagerat att en bok tar utgångspunkt från alvarmarkerna vi alla trampat och känner så väl, där vi hämtat kor och plockat svamp och slån och mandelblom och njutit av orkidéer och hämtat en kalkstensflisa till trappen.

Så när filmbolaget förra året annonserade efter statister anmälde jag mitt intresse. Berätta om dina speciella färdigheter, stod det. Och vad ska man dra fram som merit i såna här sammanhang, inte det man brukar direkt, så jag skrev att jag kan prata nordöländska, fösa en koskock framför mig och sticka öländska mönster. "Kan sticka?" skrev jag. "Ja, jag har en spaning om att stickat är en viktig ingrediens i många filmer just nu (Sherlock Holmes, Simon och ekarna till exempel). En framgångsfaktor helt enkelt."

Nej, jag fick ingen statistroll, de är inte så många i Skumtimmen. Hursomhelst. Helt plötsligt i maj satt jag med två biljetter till en provvisning av Skumtimmen inför testpublik. Jag har egentligen ingen aning om hur detta mirakel gick till, och det är ju som jag säger, man vet inte alltid vad saker beror på. Jag kunde bjuda med min väninna från samma marker.

Efter filmen fick vi fylla i vad vi tyckte kunde klippas ner och eventuellt klippas om. Det här var en fråga som engagerade oss. Så vi blev sist kvar och försökte formulera våra tankar där med penna. Den danske producenten var också kvar och ställde nån artig fråga till oss som testpublik. Men nu var vi på mammas gata och passade på att berätta om hur vattenpumpar har sett ut genom tiderna och våra tankar kring öländska kronologiska lövmängder och hur ljuset faller i november och lite andra grejer som sitter i en ölännings benmärg. Ja jösses.

Vissa scener är inspelade på den gård där jag är född. Den mark där Kant skjuter en hare. Och där Lena Endre välter ner en stenmur. Ja, det var mycket omtumlade att se uppe på filmduken och jag har nog inte hämtat mig riktigt än. Men nu är jag ivrig att se den i färdigklippt version. Och om det inte är bortklippt, håll ögonen öppna när kameran sveper över äldreboendet. Sitter det minsann inte någon där i korridoren och stickar?

Här finns länk till en vanttävling i Sticka mera som jag deltog i för några år sedan, med namn och färger från alvaret. På sista sidan i denna pdf berättar jag lite om den pimpade albökevantishen.

Här finns länk till Skumtimmens trailer på Youtube.

Mittisommarvantar

En helg i slutet av semestern hade jag turen att träffa både mina underbara släktingungar och våra härliga tidigare grannbarn. Den här Ebba gav jag ett par vantar och ville passa på att fota. Ebba hinner göra allt på en gång. Studsa studsmatta, tappa framtand, göra cirkuskonster och modella. Vilken avundsvärd energi.

Och här fick vi en stillsamt innehållsrik och efterlängtad dag vid Femörehuvud intill Oxelösund. Lova kombinerar sommar och vinter på ett naturligt sätt.

Vantarna är stickade i det ekologiska garnet Lappland, ett mycket trevligt och mjukt garn tycker jag. Lite mönster på uppviket i enkla öländska, eller kanske universella, bårder.

Det roliga med de här unga damerna är att de uppvisar uppriktigt intresse för stickning, inte bara att få vantar utan att själva lära sig hantverket. Det tycker jag själv är fascinerande.

Septembersol

Sitter hemma och snorar, hostar och stickar lite mellan varven.
September har ju hitintills varit helt ljuvlig, med varma dagar och sol. På min väg från kontoret mot pendeltåget korsar jag innergårdarna till miljonprogramsområdet Hagalund. Flera kvällar har det suttit två damer i ett soligt hörn med varsin stickning i knät. På bordet en pelargon, en termos och två koppar. Man blir glad och lovar sig själv att minnas detta när höstregnen kommer.

Sommarsjal

Ännu en sjal är klar. Den här heter Alexandra, och mönstret kommer från Ravelry. Det är min andra sjal stickad efter diagram, och nu har jag verkligen fattat galoppen. Har svårt att minnas varför jag tvekade så länge innan jag testade?

Enligt bilden på mönstret, ska det vara långa, tydliga spetsar längs kanten. Tror att jag avmaskade lite för hårt, trots att jag verkligen försökte sticka så löst jag kunde, för min kant är snarare lätt vågig.

Garnet är smootie, ett tunt, tunt yllegarn

Life on Sundays - på en söndag

Inte världens roligaste foto men befinner man sig i förkylningsdimma så blir det inte bättre än så här.

Hursomhelst så blev jag färdig med denna sjal med det vackra namnet Life on Sundays i morse. Mönstret finns på Ravelry (här) för nedladdning mot att man betalar en liten peng. Det tog mig en stund att komma underfund med de lyfta maskorna, men efter benägen hjälp från en som kan mer än jag kändes det plötsligt alldeles självklart. Jag har stickat i Malabrigo sock och det gick åt knappt ett hekto av varje färg. Färgerna? Precis så glada som jag ville ha dem. Jag har inte blockat den ännu, funderar på hur jag ska göra eftersom den ju inte har några naturliga spetsar jag kan sätta nålarna i. Jag har inga blockningsvajrar och är tveksam till om ens såna skulle lösa problemet. Förslag någon?

 

 

Gröna blad före och efter blockning

Jag har nu blivit färdig med ett mycket roligt sjalprojekt. Det är The Lonely Tree Shawl, ett gratismönster på Ravelry. Roligt skrivet, mycket lätt att hålla koll på medan man stickar. När jag var färdig med mönstrets tre diagram tyckte jag att den var lite för liten, så jag fortsatte på fri hand. Sedan visade det sig att det finns både ett chart D och ett chart E, även dessa på Ravelry. De två mittmaskorna skulle nog egentligen ha varit i rätstickning, men jag tyckte slätstickning blev bättre. Under arbetets gång tog jag den här bilden...

 

 

... och titta vilken skillnad efter blockningen! (och även i färg ser jag nu, vådan av att fota både inne och ute). Bubblorna har blivit löv.

 

 

Garnet är Madelinetosh DK, färg Jade. Ett ganska tjockt och mycket trevligt garn som jag kommer att återvända till (jodå, garnsamlaren i mig har sett till att det finns mer av det i lagren). Jag valde medvetet att sticka ganska fast (hade 4,5:or) för jag ville att kontrasten mellan de slätstickade löven och hålraderna mellan dem skulle bli tydlig.

Jag är extra nöjd med picotkanten som stickas i och med avmaskningen. Det är nu andra gången jag gör en sån (titta här) och det kommer absolut att bli fler!

Inrutat

Med en liten bebis tar det mesta längre tid än vad man tror. Jag är på g med denna filt men det tar sin lilla tid. Superbra tips har jag fått av proffset Nina!
Garnet får vänta lite till dess att jag får lite längre sammanhängande stickstunder.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Tidsfördriv under turkiskt parasoll

"Sommar. Semester!" fick jag som autosvar när jag tjuvmailade en kollega idag hemifrån. Kärnfullt budskap som jag instämmer i. Vilken sommar vi har! Var man än kommer är folk överväldigade och njuter av stränder, varma nätter och lagoma dagar.

Vi började vår semester med att resa längs egeiska kusten i Turkiet, en fantastisk upplevelse på alla sätt. Just här i Kusadasi var det som varmast, runt 35 grader, så jag häckade i skuggan under parasoll, med bok, stickning och te som tidsfördriv. Härligt sådant.

Jag gillar den egeiska kusten. Kolla här. Visst ser det ut lite som Italien på 50-talet? Säger jag som varken varit i Italien eller på 50-talet.

Och här kommer leverans av badande son, som får skjuts av sin kusin Babak som nu bor i Turkiet.

Ja, här fanns verkligen tid för stickning! Jag återkommer med lite fler turkiska inlägg och mönstret till denna socka, som visade sig passa perfekt till en fot i storlek 40.

Dip dye

Förra hösten arrangerades Stickfest i öst på Härjarö. Det kändes som en trevlig och lagom lång utflykt så jag åkte dit och var med en dag. Som vanligt fanns det kurser att gå och jag gick Mia Dehmers kurs om att designa sin egen trekantsjal. Resultatet av den kursen är fortfarande ett UFO (början på den sjalen finns här), men jag köpte det här underbara garnet (handfärgat av Mia) och lite senare hittade jag Mias/Vicke Viras mönster Flower power (gratis, finns här).

 

 

Jag började enligt mönstret, men tröttnade på de små blommorna som knappt syns i den övre delen. Garnet är lite ojämnt spunnet men framför allt berodde det nog på att jag stickar lite för löst för att formationer med enkla omslag ska framträda ordentligt. Så jag improviserade lite. De stora blommorna är en favorit, Jenny tipsade om dem en gång, titta här). De görs med dubbla omslag och syns bra. Sedan avslutade jag med mönstrets picot-kant som görs i och med avmaskningen. Den tyckte jag om, det blir nog fler sådana kanter.

 

Äldsta dottern sa spontant "Åh vad fin, den är som dip dye!" och därmed var den döpt. Tack Johanna!

Noro Taiyo och svart lingarn i skön förening

Jag är inne i en period då jag har bestämt mig för att minimera antalet UFO:n i mitt hem. Det är en ganska rolig uppgift även om jag längtar efter att få ta tag i något nytt. Tro mig, jag har mycket på lager och mer är på ingång.

 

Den här sjalen har varit på gång ganska länge. Jag har skrivit om den tidigare (se här) och den var med på juntans avslutning (se här). Men nu är den klar! 

 

Garnet är som sagt Noro Taiyo sock randat med Yll och tylls lingarn. Hur Taiyo ska kunna fungera som sockgarn vet jag inte, det är inte direkt slitstarkt. Men det är mycket vackert och passar utmärkt till en sjal, tycker jag. Eftersom det är både dyrt och väldigt färgmättat blir det extra bra att randa med något enfärgat.

 

Kanten stickade jag dock med dubbelt lingarn från Tedman och Kvist eftersom det andra tog slut. Jag ville ha en lättstickad men ändå inte alltför diskret avslutning och hittade på den här mycket enkla kanten. Den blev precis som jag hade tänkt mig den.

Tack min finaste Johanna för hjälp med fotograferingen.

Mönster till Glipa

När vi skulle inreda vår äldsta dotters första rum målade vi väggarna i en vacker gul färg och sedan satte vi en Mamma Mu-bård någon meter upp på väggen. Bården hade samma underbara motiv av Sven Nordqvist som böckerna. När jag tittade på väggarna kändes det som om det istället för tapetbård var en glipa i väggen där man kunde kika ut på omgivande hagar med tillhörande kossor som cyklade och gungade och gjorde diverse andra roliga saker. Lite samma känsla fick jag när den här sjalen började ta form: mitt i allt det rätstickade grå fanns slätstickade "glipor" med lila och gröna färger. Därför får den här sjalen heta Glipa.

 

Efter önskemål kommer här ett mönster. Det är en mycket enkel sjal och allt går att ändra efter eget tycke och smak.

 

Garn: entrådigt handfärgat garn från Färgkraft. Jag minns inte exakt vilken av de olika sorterna det var, men det spelar inte så stor roll. Och så ett enfärgat entrådigt garn att ha som grundfärg. Allt som allt väger min sjal 72 gram. Jag skulle tro att det är ungefär lika mycket av basfärgen som av kontrastgarnet. Om båda garnerna är av rent ylle som inte är superwashbehandlat så är det smart att filta ihop ändarna mellan handflatorna vid färgbytena. Då blir det minimalt med fästningsjobb efteråt. Idén till volangen kommer från en sjal av Nina Sagulin.

 

Till mina garner passade sticka 4 bäst.

 

Lägg upp 9 maskor.

 

Sticka första varvet så här: 1 r, 1 omsl, 1 r, 1 omsl, 5 r, 1 omsl, 1 r, 1 omsl, 1 r.

 

Nästa varv stickas alla maskor räta. Nu är det 13 maskor på stickan.

 

Fortsätt på samma sätt: varv 1 med omslag innanför första och sista maskan och på var sida om mittmaskorna (i det här fallet 5 st) och varv 2 med bara räta maskor. Är du ovan så sätt gärna markörer på var sida om mittmaskorna så är det mindre risk att du missar dem och stickar för långt.

 

Jag har stickat med "öppna" omslag - alltså så att de bildar hål. Gillar man inte hål kan man vrida omslagen när man stickar dem på varv 2.

 

Sticka så här i 24 varv. Byt sedan till kontrastgarnet och sticka lika som tidigare i 6 varv, men nu i slätstickning.

 

Byt tillbaka till basfärgen och fortsätt som ovan i rätstickning. Växla så många gånger du tycker mellan dessa två, men kom ihåg att avsluta med ett parti i basfärgen.

 

När du är nöjd med storleken på själva basen: byt till konstrastfärgen och sticka två varv slätstickning, gör omslag som tidigare.

 

Räkna maskorna mellan omslagen (alltså mellan omslaget innanför kantmaskan och omslaget före/efter mittmaskorna), de ska vara jämnt delbara med 5. Om det behövs fler maskor för att det ska bli jämnt delbart med 5 så justera detta genom att göra osynliga ökningar (titta till exempel på en bra ökning som finns på Tant Koftas hemsida). Är det så att det skulle behöva ökas 4 maskor är det bättre att istället ta ihop två.

 

Sedan börjar själva volangen: *5 r, 1 omsl*. Upprepa från * till * varvet ut. Se till att omslagen kommer rätt i förhållande till omslagen före och efter mittmaskorna (alltså så att hålranden fortsätter ner på volangen).

 

På nästa varv (och alla aviga varv) stickas alla maskor aviga.

 

Varvet därpå stickas 6 räta maskor, på ännu nästa 7 etc. Min volang blev inte helt symmetrisk i kanterna eftersom jag aldrig brydde mig om att justera maskantalet på andra halvan. Så kan det gå när man har bråttom att bli färdig, men det är inget jag tänker på nu. Det viktiga är att det blir snyggt kring mittmaskorna (som ju också kommer att öka på volangen).

 

 

 

 

Fortsätt med dessa två varv med allt fler maskor mellan omslagen tills volangen är lagom bred, t.ex. 20 varv. Avsluta med ett avigt varv och maska sedan av från rätan med elastisk avmaskning. Fäst trådar.

 

Blöt sjalen och krama ur den försiktigt eller kör någon minut i centrifugen. Spänn ut med en nål i varje volangspets och längs överkanten. Låt torka.

 

 

 

Nu ska jag inte frysa i vinter!

Två nya koftor har det blivit så nu har jag sammanlagt fem stycken hemvirkade koftor i garderoben.  

 

Den översta är från ett mönster från Garnstudio och virkad i Drops Baby Merino. Det var den kofta jag påbörjade först, men jag tröttnade på den och den låg i "träda" rätt länge innan jag tog tag och färdigställde den. Men nu är jag jättenöjd! Framstyckena behöver blockas lite mer, men sedan är den färdig för användning.

 

Den undre är också från ett mönster från Garnstudio virkad i Drops Eskimo. Den hade jag tänkt skulle bli sommarens projekt, men efter en dryg semestervecka var den färdigvirkad så nu får jag ge mig på andra utmaningar.



Klänning!

Min 13-åring bestämde sig här för ett par veckor sen att hon skulle sy en klänning, och släpade in sin mor i en tygaffär när vi var i Skellefteå. Första tygpacken vi lyfte i var perfekt på alla sätt och vis. Lite värre var det att hitta ett mönster med rätt modell och lagom svårighetsnivå. Men vi lyckades tillslut hitta ett som uppfyllde alla våra krav.

När vi kom hem, fick mormor lyfta fram symaskinen och under tiden satte 13-åringen igång att klippa till. Hon verkar inte ha ärvt det minsta av min "sätta-saxen-i-tyget-ångest" utan gick rakt på.
Innan det var dags att åka söderöver igen, hade hon sytt så pass att det gick att prova.

Nu är vi hemma igen och idag åkte symaskinen fram. Klänningen blev färdig, dottern nöjd och mamman stolt!

Färdig!

Detta evighetsprojekt är inte längre något evighetsprojekt. Jag har varvat grå rätstickade partier med lite smalare grönlila slätstickade. Och så en grönlila volang på det. Garnet är entrådigt ylle. Det grönlila kommer från Färgkraft, det grå minns jag inte var jag köpt. Sjalen blev inte riktigt så stor som jag tänkt, tur det kanske, för jag är helnöjd nu!

Blå potatis

Min farmor fyller 100 år idag. Hon har alltid varit intresserad av hantverk av alla de slag; stickning, växtfärgning, akvarellmålning, sy tavlor med applikationer, vävning.

I present stickade jag ett par torgvantar efter ett mönster, Vitelotte, jag hittade på Ravelry. Enligt uppgift ska vitelotte vara en sorts blå, fransk potatis. Och det kan ju passa bra till en tant som är uppvuxen på potatis och lingonsylt.

I prunkande pionens tid

I hörnet av vår trädgård står en pion. Den är överdådig, som pioner gärna blir. Hela plantan och varje blomma. Jag plockar in, doften sprider sig och snabbt faller bladen ner, men till och med det är vackert på en pion.

Nu är ju inte det här en blomsterblogg, utan en stick- och virkblogg och därför får vi koncentrera oss lite på vinrankan som ligger där och trängs. Det här garnet växtfärgade jag en galen helg i Heby för 20 år sen, hur mycket garn som helst hade vi beställt och de stora grytorna i en gammal tvättstuga gick varma nätterna igenom.

Så har garnet blivit liggande och jag har haft olika idéer om vad det skulle bli, men till slut så hände det sig att jag behövde en lång buss-stickning och stack ner handen i en korg och fiskade upp det här garnet och stack ner handen en gång till och fick upp ett mönster på en vinrankesjal.  Och så sprang jag för att hinna med bussen.

Jag tror basgarnet var melerat grått, därefter infärgat med indigo. Det blev två mörkare partier och mörkt i ändarna. Tre hekto gick åt. Själv har jag varit tveksam till den lite blyertsgråblå färgen, men halvvägs in i stickningen övertygade juntan mig om att den var snygg, så nu tycker jag väl det istället då. Är man tvilling så är man.

Mönstret kommer från Garnverket, som ligger vid Kungsholmens kyrka, och heter alltså vinranka. Jag fick det på köpet en gång när jag handlade upp halva affären. Madeleine i vår junta har stickat den i grönt och den blev väldigt fin!

Det kom ett paket från Uruguay...

Idag kom det ett paket från Uruguay. Tanken svindlar. Det är alltid nervöst att beställa garner man inte har känt på innan, och jag brukar försöka låta bli att göra så för att inte bli besviken. Men när jag hittade till madejas.se och läste om de olika hantverkarna och det lilla kooperativet i Uruguays inland kunde jag inte låta bli. Helt underbara handfärgade merinohärvor. Gick ju inte att låta bli. Det fick bli en beställning. Här är resultatet:

Jag är mycket nöjd. Nu ska jag bara försöka komma ihåg vad jag hade för planer för dem...

Orange lycka

Förra helgen tog vi långhelg och åkte till Amsterdam. En vacker och gåvänlig stad. Men fötterna blev trötta och varma. En av resans höjdpunkter var när vi på fredagen hittade en brygga där man nådde ner i vattnet med fötterna.

 

Det här var så skönt så vi kom tillbaka på lördagen och då hade vi sån tur att ett gäng BMX-killar övade på sina konster precis intill. Johanna var som vanligt beredd med kameran.

 

Cyklar fanns det gott om i Amsterdam. Här en klädd variant.

 

 

 

Jag hade såklart googlat reda på lite garnaffärer och fick via Stickcaféet på Facebook veta att Penelope Craft var en bra affär och att designern Stephen West brukar hänga där. Dit måste jag!  

 

 

Utanför möttes jag av ännu en klädd cykel och väl inne i affären förfördes jag av alla de fina garnerna från bland annat Madelinetosh. Dem hade jag bara sett på nätet förut. Det blev ett Stephen West-mönster med tillhörande garn. Hans mönster finns på Ravelry och den jag föll för var Daybreak.

 

Kanske var det staden, kanske var det slumpen, men plötsligt kändes orange som helt rätt färg för mig. Den kändes så rätt att det blev orange Kalinka på Garnverkets rea i morse.