En dag på väg hem, sprang jag förbi Annas jobb för att lämna en mössa jag stickat. Jag tänkte vintern tar kanske plötsligt slut, så det gäller att inte slösa bort de värdefulla mössdagarna.
Det var inte så lätt att hitta Anna den här onsdagen. Hon var fullt upptagen bakom svarta skynken att sätta upp en pop-up-butik mitt inne på NK glas och porslin. Hon tejpade kartonger och byggde väggar av spillvirke och förstärkte budskapet i de åtta produkter som Trendgruppen valt att exponera. Produkter för samvetet. Som till exempel dunkar som renar dricksvattnet med hjälp av solens strålar. Föga anade vi den onsdagen hur kända dessa kartonger skulle bli senare under helgen. I stort sett alla medier har skrivit om denna för NK udda satsning.
Här Aftonbladet till exempel. Och Resumé.
En produkt av de åtta är dessa lakan som ser ut som kartonger, för att användaren ska bli påmind om att det finns människor som bara har sådana att täcka sig med när vinternattkylan kryper i kroppen.
Ja, hemlöshet är verkligen något som berör mig starkt. Och så tänker jag hur snabbt man vänjer sig vid det otänkbara. 1993 läste jag en termin i Brighton. Vi var flera som var volontärer bland de många hemlösa i stan. En gång kom en hjälparbetare till skolan och berättade om sitt ideella arbete och om de männikoöden han dagligen mötte. Vi blev oerhört tagna och någon räckte upp handen och frågade: Vad kan vi göra?
Han tittade allvarligt på oss och sa, nej ni kan inte göra så mycket här, men ni kan se till att det inte blir så i Sverige när ni kommer tillbaka.
Då skrattade vi. Allihopa. I Sverige? Hemlösa?
Några år senare var det verklighet. Jag minns första gången nån frågade mig om tia och ja, nu blir jag tillfrågad nästan varje dag när jag åker tunnelbana.
Det är då jag hela tiden ställs inför mina egna ställningstaganden. Ska jag ge? Eller ska jag inte? Inget är rätt. Allt är fel.
Jag vill betala skatt till ett samhälle som sätter en gräns. Nej, hemlöshet ska vi bara inte ha, ska mitt skattesamhälle säga. Kanske är jag naiv, men måste inte det vara målet? Jag skulle vilja att vi verkligen pratade om det!
För tio år sedan gjorde jag ett reportage om hemlöshet i Stockholm. Vi stod i soppkön vid Sergels torg, värmde oss i Klara kyrka och några kom till oss och berättade sin historia. En hade säkert varit NK-kund bara några år tidigare. Så blev det för mycket representation, sprit varje dag, familjen övergav och det blev kaos. Företaget i konkurs. Tröst bland vänner som festade för mycket och vräkningen var ett faktum. Där stod han nu, helt utan tänder och sov på härbärge ibland och under kartonger ibland.
Gränsen är så tunn mellan NK-kund och hemlös. Så tunn. Det önskar jag att Trendgruppen hade vetat mer om. Hemlöshet och utsatthet handlar inte om ett vi och ett ni. Utan om ett oss.
Jag skulle inte kunna köpa dessa lakan, även om pengarna går till hemlösa. Däremot går jag in ibland och lämnar några kassar varma kläder på härbärget vid Slussen, även om jag inte vet om det är rätt. Men jag försöker göra medvetna val på andra sätt. Jag köper lakan så sällan jag kan och använder fortfarande dem jag fick av min storasyster när jag flyttade hemifrån för 30 år sedan. Och när jag måste köpa nytt, då blir det miljömärkta, som nu börjar bli allt lättare att hitta.
Det hjälper en ekologisk indisk bomullsodlare som kan odla linser mellan bomullsplantorna för bra näringsutbyte och skördar, istället för att stötta ett system där bönderna måste gå runt i monokulturer med giftsprutan rinnandes över ryggen.
Att handla för samvetet måste vara något positivt. Det måste signalera utveckling och förändring. Man kan bli hemlös, men man kan också gå från hemlöshet. När jag stod där bland kartongerna fick jag känslan av
Patti Smith, som praktiskt taget bodde på gatan när hon kom till New York och träffade Robert Mapplethorpe. När de fick sin första enkla, enkla bostad smyckade de den med konstverkscollage gjorda av gamla tidningar och trädde halsband av fjädrar de hittade i parken innan de båda blev världsartister. De hemlösa är närmre än vi tror. Och nu hörs Patti Smiths musik i högtalarna i NKs pop-up-butik.
Det kändes som att väva en trasmatta, att planera så det ser ungefär likadant ut i båda ändar. Det här var förra vinterns sysselsättning och eftersom jag (oftast) är en principfast människa till naturen, så fick projektet ligga när garnet tog slut. Då fattades bara de retfulla tummarna. 
I julas gav jag bort ett par stickade svarta lovikka som gav lite rester och då kom äntligen tummarna på plats. Sedan dess har de varit mina vintervantar.
