Lucka 10: Böcker ur hjärtat

Idag är det Nobeldagen och då känns det fint att tipsa om några julböcker. Det blir ingen nobelanknytning, även om en av dem fanns med i spekulationerna. Det blir bara ur hjärtat.

Nobelfesten är ju verkligen en tv-kväll att njuta av, särskilt vissa år. För två år sedan satt jag fastnaglad av Herta Müller, både av hennes starka tal och hennes gracila gestalt. Snacka om att inte försitta chansen att föra ut ett budskap. I år kanske jag inte är lika fastnaglad. Jag vet inte ens om jag ska läsa årets pristagare, även om kinesiska böcker brukar höra till mina favoriter. Jag får njuta av Gunnar Kajs blomsteruppsättningar och klänningshavet istället.

Att ge bort böcker är alltid ett vågspel. I och med gåvan tar man mycket av mottagarens tid och energi i anspråk. Det gäller att de får utdelning. Förra året lyckades jag över förväntan. Zlatanboken till ett av syskonbarnen blev läst av tre i familjen och Korparna till min svåger fick betyget ”en av de bästa böcker jag läst”. Det är inte dåligt från en som själv är författare, tillika bibliotekarie.

En bok som passar fint att ge någon som verkligen kan tänkas gilla den är Fågeln som vrider upp världen, av japanen Murakami. Ett huvudbudskap i boken är nämligen att saker kommer till en, bara man sätter sig ner och vågar vänta in. För rätt mottagare väntar en galen läsupplevelse.

Just nu läser jag Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda. Det är en gåta att jag låtit den stå oläst i hyllan så många år. Jag känner egentligen ingen brådska med att bli klar. Jag njuter av att vistas i den, att ha den som decembersällskap och att en handstickad halsduk är huvudsymbolen i boken.

Nu slår jag kanske in så många öppna dörrar som finns, men jag bara måste. Skumtimmen av Johan Theorin har under hösten varit högaktuell i min öländska barndomsby. Det har inte gått att gå ut på bygatan utan att ett filmteam stått där eller på vår gårds ödsliga alvarmarker. 

I somras annonserade man efter öländska statister och jag anmälde mitt intresse med motivering att jag kan tala nordöländska, fösa en stor koflock och sticka öländska vantar. Men än så länge har de inte hört av sig … Hade vi däremot haft kvar familjens Vaz, eller ryska Lada, då hade vår filmkarriär så gott som varit säkrad. Men hur ska man veta allt? Filmpremiär nästa höst alltså, men boken är både fin att ge. Och att få.