Hållbar design för designers

Yippi! På onsdag är jag inbjuden till Beckmans kvällsskola för att prata om Grön design, en bok som jag och Mats Hellmark var redaktörer för. 2008 års årsbok från Naturskyddsföreningen. Tänk att den lever än!

Mitt tema är hur kläder påverkar vår miljö på fler sätt än vi anar. Bomullsodling, färgning, transporter, för att inte tala om de förhållanden som många av världens sömmerskor lever under.

Där ska jag ska berätta om mitt besök på Sri Lanka, en på många sätt omtumlande resa. Starka kvinnor i skilda världsdelar, fasansfulla system för att vi ska få billiga kläder. Liksom min ibland häpnadsväckande tur. Hur många indier finns det? Hur många känner jag? Hur kan det komma sig att precis en av dem ...

Nä. Det skriver jag mer om nästa vecka.

I olivernas land

Stickade vita stövlar? Högsta mode i Turkiet. Ja, inte vet jag hur man får det att fungera i praktiken, men söta är de i alla fall ...

På bazaren stötte vi ihop med ett kvinnoprojekt som moderniserar det traditionella turkiska hantverket. Det är även ett socialt projekt för arbetslösa kvinnor. Just den här damen är utbildad ingenjör men har svårt att hitta jobb i branschen. Genom att sy, virka och sticka och sedan sälja på torsdagsbazaren, kan hon försörja sig någorlunda.

Olivsäsongen är lång Ayvalik. Under flera månader pågår skörden och de fina oliverna plockas för hand och resten bankas ner och samlas ihop på dessa skynken för att sedan bli olivolja. Och vilken olivolja! Turkiets finaste! Även om jag är partisk så är det faktiskt sant.

Frukost med traktens guld på vårt lilla familjepensionat. Honung, ost, valnötter, grönsaker, granatäpplen, te och oliver. Våra annars ganska frukostkräsna barn, njöt av läckerheterna och på turkiskt vis drack vi fyra koppar te till i småglas. Min kamp om att få familjen till tedrickare håller med internationell hjälp på att nå resultat.

Blomsjal

En liten trekantsjal i Lace från Manos del Uruguay. Ett fantastiskt mjukt och härligt garn. Tunt som attan, så det tar tid att komma nån vart, men resultatet blir luftigt och lätt. Sjalen väger bara 40 g. Har spridit ut små blommor lite slumpmässigt här och var.

Maskrekord och lagarbete

Så här fin blev trekanten i min barndoms favoritfärger (och på den fronten har det inte hänt mycket). Jag växlade mellan slätstickning och omvänd slätstickning och fick den här underbara dragspelseffekten. Busenkelt, effektfullt och mycket roligt att sticka. Jag gillar ju volanger, och här blev det volang som heter duga. När jag maskade av hade jag 900 maskor. Mitt forna rekord på 380 (det som var så svårt att dela på två för att hitta mitten, om ni minns) är numera slaget med hästlängder.

Dessa lovikkavantar är resultatet av ett sant lagarbete: Cecilia beställde garn i butiken, jag köpte ut det, mormor stickade och mamma tovade, gjorde tofsar och broderade. Och visst blev de fina!

En till!

Efter Cecilias härliga marknad känns det lite futtigt att komma med en repris, men så får det bli. Jag har färdigställt löskrage nummer två. Det var en beställning från svärmor, men garnet valde jag (Silk blend från Manos del Uruguay, mönster och garn från Yll och tyll.). Den första löskragen av den här modellen har tydligen vuxit en del på längden och passar snart att vira tre varv runt halsen. Får se hur lång den här blir. Men liksom mamma blev svärmor nöjd, och det var det viktigaste.

Hundra procent säker?

När vi åkte till Turkiet på höstlovet, träffade vi för första gången barnens kusin. Ett sådant positivt möte!

Och där lärde jag mig omigen, att jag aldrig ska sluta förvånas över folks oväntade kunskaper.

Söndagen tillbringade vi naturligtvis på marknaden, då frukt och mat skulle inhandlas för veckan som kom. På ett ställe hittade jag ullgarn och jag använde den lilla (och då menar jag lilla) turkiska jag kunde och frågade "yun, 100 per cent?" Jovisst var det ull, sa försäljaren och pekade på etiketten där det mycket riktigt stod. Garnet kändes lite strävt men jag ville ju gärna fynda något på den lokala marknaden och var precis på väg att betala när kusinen knackade mig på axeln och tecknade åt mig att vänta. Han frågade försäljaren om en tändare, vilket han inte hade.

Efter en lång färd runt marknaden och med mig oförstående väntande vid garnet, kom han tillbaka med tändstickor i handen och bad att få en liten tott av garnet. När han eldade på den blev en plastig sträng kvar i handen. "Not 100 per cent yun" konstaterade han. Både försäljaren och jag kände oss övertygade och lite snopna på en gång.

Men så är det tänker jag. Har man som han en stickande mamma, så besitter man kunskap som helt oväntat kan komma till nytta. Det känns trösterikt för en tvåsönersmamma som jag.

Plötsligt så händer det....

En liten minijunta och så var de tre.
Från vänster min, Cecilias och Sarahs.